| |
Prag 2009
Så var vårt äventyr i Prag över. Och ett riktigt äventyr blev det. Rejäl förkylning, stulna juveler på hotellet och "ficktjuvad" plånbok på tunnelbanan avslutade veckan som i bowlingsammanhang var betydligt blekare för vår del.
Däremot fanns det andra som var duktiga: GULD i dubbeln, herrar C, till Lars-Erik Thomasson och Arne Hybelius
och BRONS till Torbjörn Halling i singel herrar C
Till All Event lyckades 3 svenskar kvalificera sig. Förutom Torbjörn (5:a) och Arne (6:a) i C-klassen var det Tommy Björndahl (5:a) i klass A som gick till final. Övriga resultat finns här. Med tanke på att vi svenskar bestod av 36 spelare (Finland 146, Danmark 98) så var det ganska bra utdelning ändå. Tommy lyckades dessutom nästan med en 300 (299) och det var spännande.
 |
Slutintrycket blev dock att Prag känns väldigt öststatsaktigt fortfarande, både vad gäller hotellstandard och service. Folket är inte särskilt glada o trevliga o tillmötesgående precis. De första rummen vi checkade in på gav många skrämselhicka. Värre än ett vandrarhem med trasiga lakan, möglig mat under madrassen och mycket smutsigt kändes det. Dessutom röker man överallt fortfarande och det hjälper ju inte upp fräschheten precis. Till slut lyckades dock Benke fixa andra rum i stora huset och de kändes mycket bättre.
Frukosten var inget att klaga på och det fanns stora utrymmen så alla 900 fick gott om plats, utom till banketten. Då chansade värdfolket på att duka utomhus när det regnat och åskat hela veckan! Och vi hann ju knappast att börja äta (om man nu lyckades få ett bord med stolar till) förrän regnet öste ner och panik utbröt när alla skulle storma in igen. Att värdländerna aldrig lär sig att det INTE GÅR att ha gående byffé med alla dessa giriga människor som tar mer än de orkar äta upp så det tar slut ganska omgående. Invigningen var dock helt okej, då fick alla plats vid ett bord och det som skulle serveras fanns på bordet redan.
Bowlinghallarna var ganska okej förutom att de låg alldeles för långt bort. Det är också något man måste tänka noga på. Det tog 1,5-2 timmar att transporteras dit o lika lång tid hem igen. Hade det dessutom varit förseningar och banstrul som första dagen i ena hallen, så blev dagarna långa, Vi kom inte i säng förrän klockan 02.oo den första speldagen!
När så mina juveler försvann en dag och jag anmälde detta till hotellet så lovade de undersöka saken men resultatet blev en axelryckning. Ingen ursäkt och förklaring så det var bara att ta sig in till polisstationen för att göra en anmälan. Det gällde att hitta någon som till äventyrs kunde engelska, för det var det dåligt bevänt med, men det fanns faktiskt en bra station mitt i city. De har ju många turister och väldigt många blir av med sina pengar och pass på tunnelbanor och andra ställen där folk samlas. Det fungerade bra men det tog ju halva dagen och de unga poliserna var väldigt trevliga. Först skulle de åka med oss tillbaka till hotellet för att undersöka "brottsplatsen", rummet var ju låst, men det blev inget av med det eftersom det hade gått flera dagar sedan händelsen. Och tur var nog det för vi var väldigt hungriga vid det laget och ville ut på stan och äta en bit mat. Så det gjorde vi och det sista poliserna sa innan vi skiljdes var: var försiktiga. Och gissa vad som hände på tunnelbanan hem då? Jo, mycket riktigt, Jannes plånbok råkade försvinna när vi klev av efter en station. Där stod vi med långa ansikten och kändes oss mycket dumma. Tyckte inte det var läge för att åka tillbaka till stationen för en ny anmälan utan det blev till att spärra kreditkort och körkort när vi kom tillbaka till hotellet. Men det gick bra, Janne har redan fått nya kort och inga pengar hade tagits ut. Det var bara kontanterna som försvann all världens väg. Jag har ännu inte hört av mitt försäkringsbolag (de kanske har semester men jag hoppas de inte är i Prag) men jag hoppas på någon form av ersättning trots att det inte går att värdera smycken man fått i arv och i present.
Men trots allt var det roligt att träffas och vi får väl se hur det blir nästa år. Wien är det då och där har vi ju varit och även i Israel som blir värd 2011. Men man ska aldrig säga aldrig har jag lärt mig. Några foton tog jag även denna gång och de kan Du se om Du vill.
Tack för mig.
Lotta
PS, Jag vill också skicka en tanke till våra vänner som ej finns ibland oss längre. Jag fick höra att Gun Otterdal och Per Rosenqvist tyvärr hade gått bort nyligen, och det gör ont. Men jag är övertygad om att de har hittat en bowlinghall där de kan träffas och slå några serier när de tröttnat på att gunga på molnen. DS. |
|
 |
