Vårt ESBC-äventyr fortsätter. För fjärde gången reste vi med våra bowlingvänner och denna gång hamnade vi i Hamburg. Vi samlades fredag e m 29/6 på Stockholms central. Där klev vi på de två bussar som skulle ta oss den ca 100 mil långa resan till Tyskland. D v s det var bara Stockholmarna som klev på där. Under vägen skulle vi hämta fler, bl a i Norrköping, Motala, Jönköping och Göteborg. Några färdades i egna bilar och vi möttes så småningom på Novotel City Syd på lördagsförmiddagen. Glada scener när alla möttes igen efter ett år. Efter incheck-ning och inspektion av rummen blev det en stunds vila, tills det var dags för utdelning av spelscheman och id-kort m m.
Invigning: Bowling: Ceremoni och Bankett: Övrigt:	Klockan 19.oo kom bussarna för att hämta oss till invigningen i Messhalle 3. Det var mycket glatt och trevligt men kanske lite i längsta laget. Tyvärr var inte alla så väluppfostrade att de kunde sitta stilla tills uppträdandet var över. När de tyckte att det var tillräckligt med det kulturella, gick de ut i foajèn för att försäkra sig om att de skulle vara först och få tillräckligt att äta och dricka. Detta fenomen har jag sett på alla invigningar jag varit med om men jag blir lika irriterad varje gång. Jag tycker det är mycket oartigt och onödigt. Det skapar bara kaos. Men det är med stor glädje jag har konstaterat att svenskarna inte uppför sig så. Det blev en relativt tidig kväll, de flesta var trötta efter resan och många skulle upp och spela nästa morgon.
	Som vanligt är det alltid något som tyvärr inte fungerar till 100 %, inte ens i Tyskland. En stor miss blev helt uppenbar när vi tittade på busstiderna från och till hotell/hallar. Det gick oftast bara en buss tidigt på morgonen och den var man tvungen att ta även om man skulle starta på e m. Dessutom skulle man byta buss minst en gång, oftast fler, av någon outrgrundlig anledning. Det skulle vara roligt att få veta logiken bakom transportdetaljen. Förmodligen gick det bra på papperet men i praktiken fungerade det inte alls. Det måsta finnas bussar som går oftare och helst också mellan de olika hallarna. De flesta vill ju gärna titta på när kamraterna spelar, när man själv är färdig. Men nu blev det inte så mycket av den varan. Själv lyckades jag dock få se Janne, Björn O. och Ove B. spela den sista serien i herrarnas Trios. Detta blev möjligt p g a att jag lyckades missa sista bussen från min singelhall. Blev törstig och gick in i en affär för att köpa dricka och fick se baken på bussen om hörnet när jag kom ut igen! Men det löste sig tack vare att en av funktionärerna, när han ätit upp sin mat han hunnit beställa in, körde mig i sin egen bil till den stora hallen Gilde 44. Det var ju bussigt i alla fall.

	Spelet för vår del lämnade mycket övrigt att önska, precis som vanligt. Som tur var fanns det dock många svenskar som var duktiga och lyckades placera sig bra. Vi var 785 spelare från 17 olika nationer. Vill Du se mer statistik så titta här. Sverige fick 10 medaljer (klicka här) och det är väl inte fy skam tycker jag. GRATTIS till alla sin var så duktiga. Vi kommer igen nästa år i Wien.
	Ett särskilt GRATTIS till Torbjörn Halling som tog klivet in i 300-klubben, där för övrigt bara 2 spelare fanns sedan tidigare; Bertil Dehn, Sverige och Arne Svein Ström, Norge.

	Till den stora finalen, All Event, kvalificerade sig 4 damer och 2 herrar. Då är det de sex bästa i varje klass som samlat ihop högst resultat under veckan totalt, som gör upp om placeringarna. Där lyckades Gun Otterdahl ta silver, Barbro Hjertén brons i B-klassen och Hans Brundin silver i C-klassen (förlorade med 1 p.!)
	Avslutningsbanketten blev i alla fall mycket lyckad. Allt fungerade som det skulle, väldigt god mat, tjusig lokal och dans till en levande orkester, som var mycket bra. Det ska tyskarna ha stort tack för!
	Trots att det var väldigt varmt i hallarna och 1% syre, fina hotellrum, tyvärr utan luftkondi-tionering, så det var lite svårt att sova på nätterna, kommunikationer som inte fungerade och en resultatredovisning som inte heller var den bästa p g a ett tekniskt missöde, vill jag nog påstå att det ändå var värt alla timmar i bussen för vi har ju så himla roligt tillsammans! Tack alla bowlingvänner för detta år. Hoppas vi ses i Wien!